Vad vore jag, utan dina andetag

Han är ganska besviken på henne. Eller ganska är kanske fel ord. utan sjukt jätte mycket. Det som var så fint men lite mystiskt och spännande i början. Skulle man berätta detta fina för någon, eller var det bara en engångsgrej? Efter ett tag blev hon arg för ingenting. Hon blev jätte konstig. Han försökte prata med henne. Han ville att allt skulle bli som förr igen. Men i hennes värld så fanns det ingenting som hette prata. Prata gör ju bara folk som varit gifta i typ 40 år. Hon trodde saker om honom. Saker som inte riktigt var sanna. Han ville bevisa för henne att jag verkligen tyckte om henne. Men hon trodde aldrig på honom. Hon ville inte tro på honom. Varför ska kärlek vara så svårt?